De första veckorna med medicinen kändes det som om hela världen var min! Jag kände mig så stark. Som om inget eller ingen kunde stoppa mig! Att allt jag ville kunde jag få.. Det var en helt fantastiskt härlig känsla för någon som aldrig någonsin trott på sig själv. Någon som varit livrädd för varje steg framåt. Det har varit två steg fram och tre tillbaka hela tiden. All denna rädsla och ångest som begränsar.

Men saker kan inte lösa sig med en gång och jag vet detta även om det hade varit skönt om en magisk liten fe kom och trollade bort alla bekymmer.. Men jag jobbar på, vissa dar är helt fantastiska med så mycket energi och livsglädje medan andra är riktigt jobbiga fortfarande.. Men det är inte samma panik och ångest som innan. Jag kan liksom stanna upp i tankarna och bara sätta mig ner och faktiskt se att ”Nej, Emma det här var hur du tänkte innan..” Det funkar ibland hur flummigt det än låter. Det är ett enormt jobb att ändra ett tankesätt som jag haft så förbaskat länge.. För alltid tror jag. Till och med att inte göra något alls en dag är en utmaning. För i mitt huvud har det så länge varit en rosa glittrig mall där jag ska vara den absolut bästa hemmafrun som finns. Alltid städat, alltid mat på bordet osv.. Om jag inte gjorde detta så fick (får jag ibland fortfarande) så dåligt samvete.. Och då menar jag verkligen överdriven städning, varje dag..

Jag har gjort en deal med mig själv. Att utmana en lite rädsla varje dag. Det behöver inte vara något stort alls. Bara att svara i telefonen när det ringer kan vara den dagliga utmaningen. Eller hälsa och stanna och prata en liten stund med grannen.. Små saker som var och fortfarande är ganska ångestladdade.

Den största utmaningen var katterna. Jag beslutade mig för att släppa ut dem. Göra mina älsklingar till utekatter. Det har varit tufft men också så otroligt befriande. Att bara kunna öppna ett fönster utan panik. Att låta folk komma och gå som de vill utan att jag måste kontrollera vart enda steg så de inte släpper ut mina bäbisar. Det är en enorm frihet och katterna älskar det! Vi bor riktigt bra till också för jag är väl medveten om alla risker det finns med att ha katterna ute. Och tro mig det är inte 1 eller 2 gånger jag tänkt igenom detta.. Det är mer närmre 700 miljoner gånger.

Det hade varit så förbannat skönt att bara kunna leva i nuet. Just precis nu. Inte oroa sig för saker som kommer hända eller älta saker som har hänt. Men hur fasen gör man??