Att inte duga.. Att inte vara den ni vill att jag ska vara.

Jobbar på med tankarna och jag tycker att det är mycket mer positiva och bra dagar än dåliga nu. Vilket är förbannat skönt! Men rädslorna finns där hela tiden och katastroftankarna knackar på. Som i går då vi hade en fantastisk dag! Solsken och jag var glad. Mitt i allt detta stannar jag upp och tänker men tänk om han tycker det är jobbigt när jag är sån här? Ska jag tagga ner? Varför gör jag så här hela tiden? Varför bryr jag mig om vad allt och alla tycker hela tiden? Jag vet inte vad de tycker och tänker.. Det är jag själv som målar upp bilder i huvudet.. *suck*

Varför är det så svårt att vända tankarna till bra tankar?

Och varför måste det kännas som om jag inte passar in hur jag än gör? Du får inte vara för glad, inte för tyst, inte prata för mycket.. Du måste vara perfekt och vara allt den människan du umgås med förväntar sig. Har jag varit för tyst så kommer tankarna: Men vad tror de om mig egentligen? Att jag inte trivdes? Att jag är skittråkig.. osv. Är jag för glad kommer samma tankar fast lite annorlunda då. Tycker dom jag är jobbig när jag pladdrar på? Ska jag inte vara så hyper? HELA TIDEN tanken hur vill de andra i rummet att jag ska vara.. Jag tänker mer på det än att bara slappna av och bara vara med. Men nu på senaste har det varit stunder då jag bara gett mig in i saker, spontant och impulsivt.. Inte tänkt bara varit. Jätte skönt. Ingen ångest eller korkade tankar just då. Men de brukar komma krypande när man kommer hem. Men det är i allafall ett litet steg på vägen kanske? Jag vet inte jag. Stekpanna i huvudet eller en rebot knapp, tack.

Men vem fan är John och varför måste vi följa honom? Sluta jämföra dig med andra och hitta din väg där du är lycklig. Sen får väl andra prata så mycket de vill.. Inte mitt problem? Eller.

Jag börjar arbetsträna den 7 augusti det ska bli mycket skönt att komma igång fast jag är livrädd. Men det som skrämmer mig mest är vad jag ska sysselsätta mig med tills dess. Måste hålla mig sysselsatt och jobba vidare med mig tills dess och det är så svårt att hitta motivationen varje dag när man bara går här hemma.

Började jogga i går. Har ingen kondis alls men det kändes riktigt gutt att komma ut. Låta tankarna flyga och bara springa.

Rörigt inlägg.. Nu ska jag försöka få lite ordning här hemma.

De första veckorna med medicinen kändes det som om hela världen var min! Jag kände mig så stark. Som om inget eller ingen kunde stoppa mig! Att allt jag ville kunde jag få.. Det var en helt fantastiskt härlig känsla för någon som aldrig någonsin trott på sig själv. Någon som varit livrädd för varje steg framåt. Det har varit två steg fram och tre tillbaka hela tiden. All denna rädsla och ångest som begränsar.

Men saker kan inte lösa sig med en gång och jag vet detta även om det hade varit skönt om en magisk liten fe kom och trollade bort alla bekymmer.. Men jag jobbar på, vissa dar är helt fantastiska med så mycket energi och livsglädje medan andra är riktigt jobbiga fortfarande.. Men det är inte samma panik och ångest som innan. Jag kan liksom stanna upp i tankarna och bara sätta mig ner och faktiskt se att ”Nej, Emma det här var hur du tänkte innan..” Det funkar ibland hur flummigt det än låter. Det är ett enormt jobb att ändra ett tankesätt som jag haft så förbaskat länge.. För alltid tror jag. Till och med att inte göra något alls en dag är en utmaning. För i mitt huvud har det så länge varit en rosa glittrig mall där jag ska vara den absolut bästa hemmafrun som finns. Alltid städat, alltid mat på bordet osv.. Om jag inte gjorde detta så fick (får jag ibland fortfarande) så dåligt samvete.. Och då menar jag verkligen överdriven städning, varje dag..

Jag har gjort en deal med mig själv. Att utmana en lite rädsla varje dag. Det behöver inte vara något stort alls. Bara att svara i telefonen när det ringer kan vara den dagliga utmaningen. Eller hälsa och stanna och prata en liten stund med grannen.. Små saker som var och fortfarande är ganska ångestladdade.

Den största utmaningen var katterna. Jag beslutade mig för att släppa ut dem. Göra mina älsklingar till utekatter. Det har varit tufft men också så otroligt befriande. Att bara kunna öppna ett fönster utan panik. Att låta folk komma och gå som de vill utan att jag måste kontrollera vart enda steg så de inte släpper ut mina bäbisar. Det är en enorm frihet och katterna älskar det! Vi bor riktigt bra till också för jag är väl medveten om alla risker det finns med att ha katterna ute. Och tro mig det är inte 1 eller 2 gånger jag tänkt igenom detta.. Det är mer närmre 700 miljoner gånger.

Det hade varit så förbannat skönt att bara kunna leva i nuet. Just precis nu. Inte oroa sig för saker som kommer hända eller älta saker som har hänt. Men hur fasen gör man??

Jag har satt mig ner framför bloggen många gånger på senaste tiden. Försökt få ner ord på vad som hänt och vad som händer nu. Så mycket som snurrar i huvudet och det går liksom inte att sätta ord på allt. Orden känns inte rätt, så jag skriver och raderar, skriver och raderar. Vill jag blogga? Ska jag lägga ner bloggen helt. Jag har tyckt mycket om att blogga och jag skriver enbart för mig själv. För att få ur mig saker. Dock kan jag tycka att bloggen varit lite för bubbligt rosa när så inte var fallet. Ska jag vara helt ärlig i allt? Ska jag bara skriva om bra saker? Så mycket som snurrar. Skönast hade nog varit att bara få skriva av sig allt. Jag kan ju själv välja om jag ska låta folk läsa mina inlägg eller inte.

Rörigt kanske? Ja..

Det senaste året har varit jobbigt. Mycket mycket jobbigt. Jag har varit helt isolerad i min bubbla. Inte låtit någon komma in. Det har varit så illa att jag inte lämnat huset i perioder. Jag har planerat saker som att hämta posten i förväg med hjälp av smarta uträkningar på när grannarna och hyresvärden inte skulle vara i närheten. Allt för att slippa kontakt. Jag har styrt min vardag med tvångstankar, katastroftankar och sådan rädsla att hela mitt liv blev som en ond karusell av ångest och panik. Såg jag detta? Nej, jag levde i min bubbla. Höll hårt i kontrollen, fick panik av gäster och höll mig helst på avstånd från allt som var socialt. Vissa dagar var dock bättre än andra och saker blev gjorda. Men det blev mer och mer bara dåliga dagar.. Med ångest och tårar hela tiden.

Jag hade äntligen fått mitt hus! Det jag längtat efter så länge. Trädgården som jag hade så stora planer för.. Gjorde jag något alls? Nej, jag var så rädd att om jag gjorde något alls i trädgården kunde jag förlora den. För varför skulle jag vara värd detta hus och denna trädgård? Varför vara glad? Katastroftankarna satte stopp för detta. Jag kunde vara glad för en sak i två sekunder sen kom dem.. Du kommer ändå förlora det du är lycklig över så varför vara glad?

Sen den mest maniska tanken.. Om vi bara blir med barn! Om vi blir med barn då kommer allt i hela världen lösa sig. Världsfred.. Hunger.. JA allt! Allt kommer bli fantastiskt om jag bara blir med barn. Tanken fastnade och jag var galen. Kroppen ville inte bli med barn, inte alls och jag förstår nu varför.. Men då? Nej, så mycket ångest och tårar. Så mycket tankar som förstörde.

Rädslan att förlora det jag tyckte mest om gjorde att jag vågade inget alls. Vänner fick knappt komma hit. För jag var livrädd för att dörrar och fönster skulle öppnas så katterna skulle smita ut. Denna ångest att förlora katterna.. Den har styrt vardagen enormt. Jag har inte kunnat sova om folk sover över här.. För tänk om de tycker de är varmt och öppnar fönstret? Tänk om de ska ut och röka och glömmer att stänga dörren? Tänk om, tänk om, tänk om.. HELA TIDEN.

Att köra bil ville jag inte alls.. Rasmus fick köra överallt. Jag vågade inte.

Sen kom tanken.. Tänk om jag förlorar Rasmus.. Den hemskaste tanken. Kallsvettig ångest och panik. Jag kunde knappt andas när jag tänkte det och det var många långa nätter med panik och tårar där jag försökte få Rasmus att lova om och om igen att aldrig någonsin lämna mig.. Krävde så mycket bekräftelse..

Jag kunde få panik över en sådan idiotisk sak som att han ville ha vänner över helgen och spela datorspel.. I mitt huvud hade han tröttnat på mig.. Han ville hellre vara med dem. Han älskade mig inte längre. Idiotiska katastroftankar som förstör så förbannat mycket.

Jag klarar inte av telefoner särskilt bra. Kan inte svara i telefon. Det är en av de läskigaste sakerna som finns.. Svara i telefon.

Jag såg inte att Rasmus tog hela situationen hårt. Han orkade inte vara den starka i detta hela tiden. Han var själv nere och jag såg inte och kunde inte trösta eller stötta då jag var så inrutad i mina tankar och ångesten som hela tiden styrde mig.

Jag kände att något var fel det gjorde jag men istället för att försöka prata och reda ut tankarna så kom katastrof tankarna igen. Han älskar mig inte längre. Jag kommer förlora honom.

Så kommer den där kvällen då hela min värld vänds upp och ner.. Allt jag hållt så hårt i rasar och jag har inget att stå på.

”jag orkar inte mer..” Jag hör inget mer än det. Bara dom orden. Minns inte så mycket där imellan och besöket på psyk om jag ska vara ärlig. Ganska svart. Allt efter detta är så svårt att skriva om då det betyder att jag måste genomleva dem igen. Jag sitter här och jobbar på mod att få ner allt i text. Rasmus säger att han tror att det kan hjälpa. Att få ur mig allt, skriva ner det. Men det är svårt.

Två dagar efter jag varit på psyk slås hela världen i splittror. Ingen hink kallt vatten här inte, ett isberg i huvudet.

Han lämnar mig.

Bara de där orden.. Det gör ont att tänka på den där dagen. Allt var så kaotiskt. Jag förlorade det jag mest i världen älskade och behövde. Min Rasmus. Vill inte gå in på allt men den helgen var den värsta i mitt liv. Jag och katterna flyttade hem till mamma och pappa. Allt kändes fel. Tankarna på att aldrig någonsin få komma hem gjorde så förbannat ont.

Men i allt detta. Mitt i kaoset under mitt isberg.. Hände något. Jag öppnade ögonen. Jag hade mått så förbannat dåligt, det viste jag ju och så länge.. Men nu såg jag sakerna klarare. Jag förstod katastroftankarna och förstod hur jag förstört för mig själv. Hur mycket jag missat av livet ”bara” för att jag var rädd.

Mitt i detta kaos där jag knappt kunde stå på mina ben då ångesten var så stor. Jag kunde knappt äta eller andas visa perioder så insåg jag ändå att jag saknat livet. Att så som jag behandlat mig själv var helt galet. Jag insåg att ingen annan än jag kan se till så jag mår bra. Jag kände mig på något sätt starkare fast jag inte kom ur pyjamasen eller orkade resa på mig,

Medicinerna jag fick utskrivet tror jag hjälpte mig mycket under dessa dagar. De hjälper mig fortfarande jätte mycket.

Jag har varit deprimerad och fått anti-depressiva förut.. Men jag har aldrig tagit tag i problemen. Jag har ALLTID flytt från det som varit jobbigt pågrund av rädsla. Hittat på planer där livet kommer bli så mycket bättre om bara det och det händer.. Men om nu det som jag önskat mig händer då är jag ju bara glad i två sekunder. För jag kan ju förlora det? Mental-smäll-på-käften..

Jag vill så mycket! Det är så mycket jag vill göra och klara av och den här gången ska jag verkligen jobba.. Jag är livrädd. Japp, men jag utmanar mig med småsaker hela tiden just nu. Jobbar med mig själv hela tiden. Svarar till och med i telefon då och då ;)

Rasmus och jag? Ja.. ”Risi Fruttin”

Att risi frutti kan ha jobbiga minnen så man måste gråta. Seriöst.. Sitter här och lipar över en jordgubbs risi frutti..

Hade typ inte ätit på hela helgen och så skulle jag skjutsa Rasmus till huset och hämta mina saker. Ångesten var enorm, kunde inte ens titta på honom. Han får veta att jag inte ätit på typ alls och försöker tvinga i mig en risi frutti medan jag gråter över att aldrig mer få komma hem.

Risi fruttin står orörd på bordet.

Sen kommer Benke med mamma och ska hämta kaniner., kan inte ha dem kvar då jag inte hade plats. Jag är förtvivlad då med.

Något händer dock där. Mamma Andersson säger något till Rasmus som jag inte har en aning om. Han tar mig i handen när de åker hem med ninerna och går in i huset. Han tar med mig upp i sovrummet, sätter mig ner på sängkanten och kysser mig. Gråter, gråter och gråter.. Och förstår inte. Han säger som det är. Hur allt är.. Hur allt varit. Och han säger att han älskar mig.. Att han bara försökte skjuta mig ifrån honom. För han orkade inte vara stark hela tiden.

Jag förstår inte så mycket alls där och nu men låter bara saker hända. Så skönt att bara få vara i hans famn.. 

Sen efter, går vi ner.. Sätter oss och tittar på den där risi fruttin.. Pratar. Men uppäten blir den inte..

Och ja, nu sitter jag här med en ny.. Och gråter. Men jag äter upp den..